• Mitt deltagande i Fjällrävsprojektet

    Regnet öser ner och vi är flera dagar från civilisation, utmattade och energilösa. Vi sitter där och stirrar ut i tomma intet, men då hör vi den mystiska “motorsågen” ingen…

    Solen lyser starkt denna juli förmiddag när jag kliver av bussen i det lilla samhället Ammarnäs. Jag är inte ensam utan det är flera förväntansfulla vandrare som kliver av på samma hållplats.

    Ammarnäs är en populär utgångspunkt för fjällvandrare och Kungsleden går rak igenom denna lilla by. Men till skillnad från dom andra på bussen är jag inte här för att nöjesvandra utan jag ska ut i fält för att inventera fjällräv.

    Jag kollar på informationskartan och hittar snabbt forskningsstationen som bara ska ligga några hundra meter från där jag står. Mycket riktigt så är det bara att passera den lilla matbutiken och en liten damm så ser man stationen ligga där. Jag hinner även notera att den lilla livsmedelsbutiken har öppen mellan 10:00 och 14:00, bara fyra timmar om dagen. Nu är jag verkligen utanför storstad!

    På forskningsstationen

    Anders som är professor och leder denna fjällrävexpedition hälsar mig välkommen på stationen. Anders har jag träffat förut vid ett tillfälle då jag var på en två dagars utbildning i Helags för fältarbete av detta slag. Det är jag och fem personer till på stationen som alla kommer ha samma funktion. Vi samlas i stora salen och Anders går igenom hur vi ska arbeta. Ingen av oss vet hur upplägget ser ut, bara att tågbiljetter hem är bokad om tre veckor.

    Men innan vi går vidare hoppar vi tillbaks tre veckor i tiden: Jag sitter framför min dator och letar som vanligt efter prylar och uteaktiviteter. Det är lördag kväll och jag är lagom avslappnad med en kall öl och lite musik bakgrunden. Jag vet inte hur men jag hittar en annons där dom söker biologer för inventering av fjällräv. Det är svenska fjällrävsprojektet som behöver frivilliga biologer som ska ut på fjället. Jag börjar drömma om fjälläventyr och att få träffa fjällräv på nära håll, och vips så har jag skickat en ansökan.

    Jag är inte biolog, jag har egentligen inte tid och annonsen hade utgånget datum så mina förhoppningar var extremt låga. Men två dagar senare ringer mobilen. Jag minns inte vad han hette men han jobbade för projektet och han sa att jag var antagen och att jag måste boka biljett till utbildning i Helags den kommande helgen.

    Ivung, Thomas. Arvid packar. 2013.

    Två och två

    Så åter till forsknings stationen i Ammarnäs, där jag nu sitter lite förvirrad bland biologer och undrar vad som kommer hända. Anders delar upp oss två och två, jag får bilda lag med Arvid som är en ung biolog utan direkt fjällvana. Där föll polletten ner, jag ska stå för fjällguidningen och vara assistent åt den riktiga biologen.

    Vi får området Ammarfjället och har cirka två veckor på oss att vara ute i fält för att sedan lämna uppgifter på stationen och omgrupera för att åter en vecka till ge oss ut och fånga in fjällrävarna och öronmärka dem. Här vart det två moment direkt som ställde mig på prov: Hur packar jag ryggsäcken för två veckor ute i vildmarken och jag har 24 timmar på mig att läsa kartan och ge oss en säker väg genom fjället. Våran rutt måste gå på sådana platser där fjällräven kan tänkas trivas vilket inte gör det lätt rent säkerhets mässigt.

    Nästa morgon vid frukostbordet känns det ganska bra. Jag och Arvid har bekantat oss vilket känns skönt och jag tror personkemin kommer fungera bra. Att dela tält och vandra med någon i två veckor som man inte känner är som att spela rysk roulette. Jag har hittat en så säker färdväg som det går på kartan och packningen är i alla fall färdig… Även om vikten hamnade på 30 kilo. Nu drar sig lättviktsvandrarna i håret av förtvivlan! 🙂 Men min totala vikt på personlig packning landar på ungefär 17 kilo sedan tillkommer obligatorisk utrustning för forskning och inventering… Bara 60 stycken råttfällor väger sina kilon!

    Ett steg framåt och två steg bakåt

    Nu ger vi oss iväg, vi tar oss upp på kalfjäll och den stigningen tar på krafterna, men spänningen är olidlig så adrenalinet hjälper till att knuffa mig lite extra i ryggen. Uppe på kalfjället är det stormvindar och våran vandring mot dagens första mål är igång. Krafterna börjar sina redan efter några kilometer, packning på 30 kilo och motvind gör att det går mycket saktare än vad vi planerat… Det känns som vi går ett steg framåt och två bakåt hela tiden. Vi hittar ett par fjällrävsgryt på vägen men båda är övergivna sedan många år. Efter bara tolv kilometer är dagen och orken slut så vi hittar en vindskyddad liten dalgång som vi slår läger i för natten.

    Nästa dag ligger vindarna i samma tempo men regn har tillkommit under natten. Lika tungt att vandra denna dag och vid något tillfälle bryter solen igenom vilket får oss båda att skratta högt… En sådan liten simpel sak kan höja moralen när man är nere!

    Ivung, Thomas.  Sol dans. 2013.

    Ganska sent på kvällen blir det uppehåll och himlen tar en pause för en stund, detta ger oss tillfälle att söka av området vi befinner oss i och vi hittar ett fjällrävsgryt som ser aktivt ut. Trötta och slitna slår vi läger 400 meter från den plats vi observerat grytet på. Våran tältplats är långt ifrån optimal utan helt öppen i en dal utan vindskydd, men forskning går före bekvämlighet i detta fall.

    En ny morgon och under natten har stormen åter svept in i dalen. Det är mer eller mindre lönlöst för oss att spana utan vi spenderar den större delen av tiden i tältet, men vissa uppgifter måste göras och vi får trotsa stormen och ge oss ut för att inventera växter och gnagare… 120 Råttfällor ska läggas ut på strategiskt sätt och fjällrävens föda (gnagare) ska loggas och obduceras.

    Ivung, Thomas. Inventering. 2013.

    Stormar, regnoväder och frustration

    Så här ser de kommande dagar ut: Storm och regn avlöser varandra och tillvaron blir lite frustrerande, men det är bara att gilla läget och det blir mycket popcorn i tältet. Men jag blir även lite orolig för min kollega som hela tiden är frusen och har låg energi. Han måste hela tiden få i sig proteiner och kalorier vilket gör att hans mat går åt lite väl fort… Som tur är inte jag stor i maten och jag kan dela mina portioner frystorkat.

    Efter ett antal dagar (man tappar räkningen) så avtar stormen lite grann och vi kan börja spana på riktigt! Vi har noterat bristen på gnagare i området men vi har även fått små bevis på att det rör på sig vid rävgrytet. Nu spenderar vi en hel dag vid kikaren och spänningen är återigen olidlig.

    Nu har dock tjock dimma bildats och verkar envist ligga kvar så vi har dålig sikt. Nästkommande dag är väderförhållanden fortfarande inte optimalt och vi beslutar att ta oss fram till grytet för att leta spår. Vi konstaterar ganska omgående att vi blivit lurade! Fjällräven bor inte längre kvar utan här har en vanlig rödräv bosatt sig. Rödräven tar sig längre upp på fjällen vilket klimatförendringar kan beskyllas för, och rödräven är ett direkt hot mot kusinen fjällräv! Dom dödar och tar över fjällrävens gryt.

    Fjällräven är akut hotad i svensk fauna och riskerar att helt försvinna. Där kommer svenska fjällrävsprojektet in i bilden och gör allt i sin makt för att hitta en hållbar lösning som kan rädda denna lilla kämpe.

    Ivung, Thomas. Matsalen. 2013.

    En ny platå mellan glaciärer

    Vi packar ihop vårt läger och börjar vandringen högre upp på fjället där vi går i orörd vildmark. Där finns inga leder och terrängen är svårläst och tuff, dimman ligger kvar och i bland får man bara sätta sig och vänta på en tillfällig glugg för att kunna gå vidare…

    Efter en dags vandring hittar vi en liten platå högt upp på en fjälltopp där vi får bra vy att spana ifrån. Kikaren får jobba lite och det tar inte lång tid innan Arvid hittar ett stort gryt i dalen nedanför oss.

    Vi väljer att slå upp tältet på den lilla platån mellan två glaciärer. Nu måste vi ha tur! Vi har under vandringens gång hittat flertalet mindre gryt men dom är sedan många år obebodda… Inga gnagare syns till så förutsättningen att lyckas med våra uppdrag ser inte ljust ut. Vi gör vårat läger redo och så börjar vi om på nytt: Fällor läggs ut, växtlighet inventeras med precision och noggrannhet, spaning och data noteras om grytet. Nu är vädret i alla fall godtagbart och sikten är god men inga tecken på liv vid grytet.

    Ivung, Thomas. Poltava. 2013.

    Fjällrävens gryt är svåra att hitta och man måste ha lite förkunskap eller tur för att hitta fjällrävens gryt. Dom bygger gärna på små gräsbeklädda kullar och hålen är väldigt små och svåra att se med blotta ögat, det kan vara hundratals ingångar runt ett gryt så det gäller att ha så bra vy att man inte missar något.

    Dagarna går och inget tecken på liv. Åter igen tar vi oss ner för att titta men där bor det ingen! Detta gryt är dock inte så gammalt utan här finns tydliga spår av spillning och hårtussar, men det är ingen som bott här detta år.

    Ivung, Thomas. Ingen hemma. 2013

    Ta aldrig en genväg

    Vi beslutar att försöka få kontakt med professorn på forskningsstationen och Arvid tar sig upp på en högre topp (vilket tar ett par timmar) där han har tur och kan få motagning på mobilen. Vi får order om att avbryta och gå hem för att omdirigera och ge oss ut med helikopter till nytt område. Efter att ha planerat om rutten hittar jag en lämplig väg hem till stationen, vi har cirka två dygns vandring innan vi är framme.

    Vi tar oss ner från Kalfjäll och in i Fjällskog. Tanken är att vi ska runda två fjäll och ta oss till en sommarled som kommer ta oss ner mot Ammarnäs, men här begår jag mitt första riktiga misstag till fjälls… Ett nytt oväder börjar sakta dra in mot oss. Himlen är svart och vi är inte pigga på ett nytt oväder. Jag kollar kartan och hittar en alternativ rutt, den kommer kräva mer fysisk aktivitet men kommer spara oss en dags vandring och vi kommer gå ifrån ovädret… Tror jag.

    Ivung, Thomas. Dålig sikt. 2013.

    Vi börjar korsa första berget och det går bra, men när vi ska ta oss ner börjar jag inse att jag kan ha missbedömt kartan. Här är det väldigt tät björkskog och det är svårt att ta sig fram. Ovädret kommer snabbt ifatt oss och nu är det kraftigt regn med lika kraftig vind som piskar in vattnet genom kläderna.

    Efter björkskogen blir det så tätbeväxt med två meter hög tät vide som är mer eller mindre omöjlig att ta sig igenom och efter tio timmar har vi gått två kilometer och kommer slutligen till den å vi ska korsa… Vilket visar sig vara en fors och även den omöjlig att vada över då det är extremt djupt och strömt. Vi får fortsätta i denna ogästvänliga miljö och dom två dygn vi planerat hem kommer ta fyre till fem dygn i den farten vi har nu.

    Blöta och slut på energi

    Vi är blöta rakt igenom och vi har helt slut på energi. Klockan är natt (har ingen tidsperspektiv då det är ljust dygnet runt) och vi har ingen möjlighet att slå upp tältet då det inte finns någon yta utan vide eller björk. Vi når till slut en sjö där vi tar oss ner till en liten yta där vi i alla fall kan sitta för att laga lite mat.

    Det är konstigt hur man påverkas som människa när energi och motivationen är slut. Man börjar fantisera om dom konstigaste saker och man tar för varje minut som går konstigare och dumvirstigare beslut i ren frustration/desperation.

    Vi kollar på kartan igen och räknar ut att vi har några kilometer kvar tills vi är ute ur denna djungel. Vi hittar en markering på kartan som visar att bara några hundra meter ifrån oss finns en liten kåta som några samer äger. Där kan vi söka skydd och sova men vi tar beslut att fortsätta vandra in i natten och slå läger när vi tar oss ut förhoppningsvis på morgonen.

    En motorsåg på fjället?

    När vi sitter där så hör jag helt plötsligt en motorsåg. Arvid tror först jag börjar bli lite kocko på riktigt men efter en stund hör även han motorsågen. Vi skrattar och undrar vad som händer. Motorsåg mitt i vildmarken och mitt i natten? Nu måste maten snart vara färdig så vi får energi! Men sågen kommer närmare och bakom en liten udde så uppenbarar sig en liten motorbåt. Föraren av båten ser oss och kör in vid strandkanten. Det är en man vid namn Torbjörn som kör den lilla ekan.

    Torbjörn är same och kör vanligtvis båttaxi över sjön. Han frågar oss vilka vi är och vi förklarar situationen. Torbjörn förklarar att han uppskattar arbetet med bevarandet av fjällräv och erbjuder sig att köra oss i båten till en liten fiskehamn så vi kan gå sista biten på grusväg till Ammarnäs. Vi sitter nu i båten, blöta, frusna och energilösa… Men lättade att tjäna in tid och dagar vilket gör att vi bara får en halv dags vandring till forsknings stationen.

    Torbjörn som har en magisk telefon med teckning pratar med någon medans vi for fram över sjön. Vi lägger efter någon timma till vid den lilla båtupplägningplatsen. Det visar sig då att Torbjörn som är bekant med professor Anders har ringt honom och vi blir nu “evakuerade” med bil från fiskelägret, men först blir vi tilldelade en varsin kåsa whisky av Anders som tycker att vi behöver något värmande i kroppen.

    Ivung, Thomas. Räddare i nöden. 2013.

    Pizza och sängar

    Vi anländer till stationen och blir beordrade att gå in i vedbastun och tvätta oss samt få upp kroppstempraturen. Väl behövligt. Efter väntar en kulinarisk fryspizza följt av sköna sängar. Nu låter det som om det var på liv eller död vilket inte var fallet! Vi hade nog kunnat klarat det på egen hand men som tidigare nämnt så gör man misstag och tar mindre genomtänkta beslut när man hamnar i sådana situationer och vem vet hur resan skulle slutat om vi fortsatt.

    Ny dag och vi sitter nu på stationen och lägger in alla resultat i databasen. Vi får då veta av Anders att den där på kartan lilla kåtan vi beslutade att hoppa över i själva verket är en turistattraktion som har vandrarhemsverksamhet, där vi hade fått varma sängar och mat om vi ville. Vi var alltså i sinnet helt utlämnade i “vildmarken” men i själva verket var vi 200 meter från lyx och flärd!

    Vi ger oss inte ut mera denna gång då ingen av forskningsgrupperna har hittat fjällräv i området och man konstaterar att Vindelfjällen inte är ett lyckat år för fjällrävens del utan expeditionen avbryts och vi bokar om biljetterna och åker hem.

    Ivung, Thomas. I stormens öga. 2013.

    Slutord

    Ironiskt nog har jag fått se fjällräven när jag vart ute på egna turer. Men som fältarbetare gick jag bet. Däremot lärde jag mig mycket om mig själv och om bra och dåliga produkter samt klädsel att ha i fjällen. Man lär sig av sina misstag och hur man själv fungerar. Fjällvärlden levererar inte bara glada vandrare i vackert väder som reklambilderna gärna visar, av två veckor hade vi bara en dag med sol.

    Vill du ut och inventera fjällräv? Varje år söker man frivilliga för fältarbete under sommaren. Det är Stockholms universitet som fjällrävsprojektet utgår ifrån så håll utkik på deras sida! Man behöver inte ha någon examen i biologi utan fjäll vana är mer meriterande, arbetet är är inte betalt men man får resor till och från samt en daglig slant för utlägg av mat.

    Jag rekommenderar denna upplevelse och man får ett nytt perspektiv både på ditt egna liv och på djurens, och du kanske har mer tur än mig och får klappa en fjällräv.

    Vi ses där ute!

    Omslagsbild: Ivung, Thomas. 2013.