• I Marsfjällets skugga av Bernhard Nordh

    ”En väldig börda var fastspänd vid den mes av trä, som vilade mot hans ryggtavla. Framme på bröstet hängde i sin rem kulpung och kruthorn, och vid sidan dinglade en bistert hotfull lodbössa. Svetten rann under den ludna mössan av gråverk, vilket dock inte på något sätt inverkade på den mjuka, knäande gång, som hörde samman med dessa vildmarksbor, utkastade i en ödemark, där en man utan starka ben var dömd att ömkligen förgås.”

    Redan i inledningen av boken är jag förtrollad av Bernhard Nordhs språk och skildring av den svenska fjällvärlden under 1800-talets mitt. Förtrollningen är med mig till den sista sidan och även fast boken är slut så lämnas jag med en fascination och en längtan till vidderna och ovissheten. Detta trots att skildringen på intet sätt romantiserar det hårda liv som nybyggarna i fjällen levde. 

    Jag kom först i kontakt med denna bok genom podden Fiskekompisen där de vid ett flertal tillfällen pratar om denna fängslande skildring. Döm om min förvåning när jag, precis efter jag bestämt mig för att söka upp ett exemplar, tittar in på en loppis och där, tvärs över rummet, står den.

    Mendes, Jonas. Glacier Hike. 2018.

    Bernhard Nordh – I Marsfjällets skugga

    Jag var fast från första sidan och häpnas fortfarande över det vackra men samtidigt hårda språket och berättelsen. Jag kan bara kapitulera inför det faktum att vi idag är riktiga mjukisar. Skidandes på fjället i de senaste skalplagg i grälla färger och med hjälp bara ett samtal bort så brottas dessa karaktärer istället med långt mer bara för att ha mat på bordet. Under min uppväxt så kan jag erinra mig historier om att ligga ute i skogen halvvägs upp på fjället med korna som enda sällskap. Men det är ändå inte i närheten av denna berättelse. Det mina farföräldrar växte upp med, och senare berättade om, var i ett senare skede.

    Det Bernhard Nordh skriver är början av berättelsen som blir vår historia. Här skildrar han en del av vårt arv som jag tror är obekant för många och även om det är en roman så slås jag av tanken att det springer ur faktisk historia. För hur gick det till när dessa platser långt upp till fjälls befolkades? Har du funderat över det? Tanken har slagit mig ibland när vi stannat bilen vid vägs ände och sedan fortsatt till fots och det fortfarande går att se någon gammal stuga här och där. Hur gick det till när människor hittade till dessa ödemarker? För det är precis vad de måste ha varit: ödemarker.

    Idag kan de tyckas ligga långt borta men då, i början, då levde människorna ett annat liv. Ett liv präglat av idel slit, en kamp för överlevnad och milsvida strapatser. Ett liv så långt borta från snabbtåg, smartphones och näthandling att det inte på något vis är jämförbart. Det är just detta liv som Bernhard Nordh ger oss en liten glimt av.

    Avslutande ord

    Om du är det minsta intresserad av fjäll, friluftsliv och – om än i romanform – ett litet korn av svenska historia så kan jag inte annat att göra än att rekommendera dig att läsa den här boken. Den fängslade mig till den grad att den alltid kommer finnas i mitt minne och jag kommer säkerligen att läsa den igen. Jag hoppas och tror att den kan beröra dig på ett liknande vis.

    Omslagsbild: Lidin, Jenny. 2018.