• Jämställdhet i naturen

    Jämställdhet. En stor fråga måhända och likväl väldigt aktuell. Även om jag reflekterat över detta då och då så var det inte förrän jag hörde en radiointervju med Kristin Godtman Kling, som nyligen publicerat en artikel på ämnet, som jag kände att jag behöver fundera lite mer. För att börja någonstans så går vi tillbaka lite i tiden till ett för mig starkt minne som visar lite på problematiken som jag upplever den.

    Runt 2009 jobbade jag på en liten sport/skidbutik i Duved. Vi var en av de få butiker i Åredalen som erbjöd ett hyfsat sortiment av vinter- såväl som fiskeutrustning för sommaren. En jättemysig butik där vi var ett blandat gäng både vad gäller kön och åldrar samt ett gemensamt intresse, att vara utomhus. Jag jobbade med en tjej som liksom mig själv är uppvuxen med jakt och fiske. Jag har däremot aldrig varit så mycket för vinterfiske och där slår hon mig på fingrarna alla dagar i veckan vilket både hon och jag vet.

    Kunden som antog

    En dag så kommer det in en kund som går fram till denne kollega, talar om att han har några frågor kring fiskeplatser och utrustning och om det finns någon som kan hjälpa honom. Hon svarar såklart att hon kan hjälpa till och undrar vad han specifikt vill ha hjälp med. Då avbryter han henne och säger; “Finns det någon som kan lite mer?”, samtidigt som han sneglar mot mig som stod en bit därifrån. Jag svarar ganska kort att om han vill ha hjälp så pratar han redan med någon som kan hjälpa honom. Jag kommer inte riktigt ihåg hur resten av situationen utspelade sig men däremot minns jag att jag blev förbannad. Hur kan man förutsätta att kön har någonting överhuvudtaget att göra med hur duktig man är på att fiska?

    Hur resonerar jag kring jämställdhet?

    Nu hoppar vi lite i tiden till för ungefär ett år sedan. Jag har den stora glädjen att dela mitt friluftsintresse med min fru. Däremot så har jag lite längre erfarenhet av att vara ute och jag vill minnas att jag till en början tog med henne på turer som jag upplevde var lite utanför hennes bekvämlighetszon. För att underlätta för henne och göra upplevelsen, vad jag trodde, roligare och lättsammare så fixade jag så mycket jag bara kunde. Högg ved, tände upp, fixade käk, borrade hål i isen och roddade spön. Det som blev kvar att göra för min fru var således inte så mycket mer än att bara sitta och fiska eller vänta på maten som skulle bli klar.

    Sen fortgick det såhär. I nästan 10 år! Till slut uppmärksammade min fru mig på detta och nu inser jag hur fel det hade blivit och hur jag hade hanterat situationen. Jag hade gjort nästan exakt samma blunder som mannen som kom in i butiken.

    Lidin, Viktor. Elden. 2018.

    Allt är en del av upplevelsen

    Jag vill såklart tro att jag hade ädlare syften än mannen som turiststade i Duved. Men faktum är att jag förutsatte att min fru skulle ha det roligare om hon slapp göra så mycket när vi var ute. Nu med betoning på slapp för till skillnad från tidigare nämna karl så vet jag att min fru är kapabel. Jag gjorde däremot antagandet att min fru ville ha allt serverat på fat när vi är till fjälls hellre än att behöva göra något själv. Att hämta ved för att tända upp och kunna laga mat är ju en del av upplevelsen. Men jag tog bort detta från min fru för att jag trodde att hon skulle tycka det var roligare då.

    För ungefär ett år sedan så började vi prata om detta och hon förklarade att det var, rent ut sagt, skittråkigt att inte göra något när vi var ute. När hon förklarade det så insåg jag snabbt mitt misstag. Det var ju uppenbart men ändå hade jag inte sett det. Hon är ju ute efter exakt samma saker som mig när vi är i skogen eller på fjället. Och det är ju därför vi delar det här intresset. 

    Nu var det här en detalj som inte var någon stor grej för varken mig eller min fru och hade vi reflekterat över det tidigare så hade vi givetvis löst det tidigare. Vi båda har för vana att säga till om det är något som vi tycker är tokigt samtidigt som vi försöker vara lyhörda för varandras behov. I det här fallet var det något som bara hade blivit på ett visst sätt och sen hade vi fortsatt i samma hjulspår utan att reflektera över det förrän långt senare. Däremot tycker jag det är ett bra exempel på hur lätt det är att falla in i något som kan anses vara könsroller utan att faktiskt reflektera över det under tidens gång. Det tjänar också som ett exempel på hur lätt det är att förändra så länge man pratar om det och gör det tillsammans.

    Hur kunde vi missa det? Den frågan har jag inte svaret på. Kanske är det något freudianskt mumbo jumbo? Kanske beror det på uppfostran (trots att jag blivit uppfostrad av en ensamstående mamma)? Kanske beror det på samhällets normer? Sanningen att säga har jag absolut ingen aning. Men egentligen är det skit samma. Jag lämnar till någon bättre belevad att forska på problematikens ursprung och väljer själv att blicka framåt för att se vad jag kan göra annorlunda.

    Hur ska vi då göra?

    Jag väljer att lägga fokuset på att förändra mitt tankesätt och bättra mig, men jag behöver hjälp då jag inte sitter på några bra svar. Jag tror att endast genom att göra det tillsammans så kan vi diskutera fram vad som är en bra och jämställd lösning. I stort och smått. Det gjorde jag och min fru och just det var ingen lång diskussion för svaret var ju superenkelt. Vi behövde bara dela på sysslorna i skogen på precis samma sätt som vi gör hemma.

    Jag skulle vilja be dig att göra exakt samma sak. För faktum är att jag tror inte att friluftslivet är ett dugg jämställt. Det ligger inte bättre till där än någon annanstans i samhället och det är upp till oss alla, tillsammans, att göra någonting åt det.

    Kristin G.K hittar ett tydligt samband bland fotografier i reklam för aktiviteter på orter där friluftsturismen är stor. Där är män överrepresenterade i fartfyllda sporter medan kvinnor är mer vanligt förekommande i lugnare sporter. Även fast skillnaden bara är betydande inom ett fåtal aktiviteter så känns det ändå som en trend. Vilket jag tycker är märkligt.

    Jag trodde naivt nog att vi kommit längre än så men när jag tänker tillbaka på min egen miss så känns resultatet inte längre så konstigt. Här någonstans kanske vi ska ta och börja. Att vi funderar ett varv på hur vi själva tänker och sen utgår från att i naturen är vi alla lika? För så är det ju. Regnet bryr sig inte om vem du är eller var du kommer från. Vill det regna så regnar det. Höststormarna kunde inte bry sig mindre om vem de blåser toppluvan av och kyler ner ända in i märgen. Så varför gör vi det?

    Hur förändrar vi från grunden?

    Vad kan vi då göra för att förändra och förbättra? Har du barn? Börja där. Det är så otroligt lätt att barnen trillar in i den norm som vi lever i om vi inte gör ett aktivt val att göra annorlunda. Även om jag i ärlighetens namn tror att vissa saker är skillnader av naturliga skäl, så vallar vi ändå ovetande in våra barn i de fållor som finns uppställda sedan lång tid tillbaka. Ändra på det. Låt dina barn uppleva friluftsliv på lika villkor och låt dem få avgöra vad de kan och inte kan. Det är bara du och jag som kan se till att förutsättningarna för våra barn är jämlika. Kan vi komma så långt att vi gör detta, då har vi möjlighet att förändra från grunden.

    Det luriga är att detta är en pågående process som inte möjliggörs genom ett enda beslut en gång. Nej det här måste vi ha i bakhuvudet hela tiden. För jag tror inte det är någon slump att vi faller in i gamla normer. Om vi verkligen vill förändra så är jag övertygad om att vi måste fatta medvetna beslut och, i det här fallet, inte göra saker på rutin.

    Jämställdhet är när både killar och tjejer får möjlighet att utvecklas inom sånt dom tycker om.
    Lidin, Viktor. Barn som fiskar. 2018.

    Jag inser problematiken i att jag som man försöker proklamera för hur vi ska göra det lite mer jämställt då jag uppenbart är en del av problemet. Men om vi tänker efter, är inte vi alla, tillsammans, i visst mått och till olika grad ansvariga för det samhälle vi lever i? Det tror jag, men det gör också att vi alla, tillsammans, kan skapa förändring och det bästa sättet för att göra det är att börja hos oss själva. Visst, jag gör misstag hela tiden och de flesta vet jag säkert inte ens om, men jag har för avsikt att ändra på mig. Göra någonting lite bättre. Lära mig.

    För mig blir det naturligt att relatera den här förändringen till hur jag är i skogen och på fjället. Ute, med den klara himlen som tak, är det mer avskalat och jag befinner mig i en miljö som vi själva inte byggt upp. En miljö som normer och förutfattade meningar inte borde ha tillgång till. Jag är där på naturens villkor och naturen gör ingen skillnad på folk. Där vill jag att alla ska känna sig lika välkomna och berättigade att njuta av all den vackra natur vi har. Oavsett aktivitet och oavsett kön. Låt oss se till att det blir så. Tillsammans.

    Omslagsbild: Lidin, Viktor. Solstickan. 2018.